Av: Magnus Hedman

Jakens levnadssätt:

De flesta jakar är tamboskap och används till att transportera olika saker på deras kraftiga ryggar eller bära ämbar med mjölk. Jakens mjölk är vet och näringsrik vilket passar bra för det klimat de lever i. Dessutom kan jakens avföring användas som bränsle. Vilda jakar blir i de flesta fallen större än de tama och kan väga mellan 800-1000 kg. Jaken lever på höga höjde. Från 3 200-5 200 meter över havet och de klarar sig bra. Emellertid är det syrefattigt på dessa höjder, och på sommaren är det torrt och blåsigt medan vintrarna är snörika. Det som jag finner vara intressant i sammanhanget är att på torra platser gräver jaken stora gropar med hornen och rullar sig sedan i dammet. Dammet fastnar i pälsen och hjälper jaken att klara sig mot insektsanfall. Dessutom används groparna mellan varven som mötesplatser, där hanarna gör upp för att de om vem som är starkast och får lägga an honornas gunst.

Jakens föda:

Jaken är precis som kon idisslare, vilket betyder att den tuggar sin föda två gånger och jäser i magen på 50 graders värme. Vilket ger jaken den värme den behöver för att tåla den stränga vinterkylan.

Djurar och kossor:

Jak är egentligen namnet på tjuren medan kon kallas dri. De packdjur som ofta används är vanligtvis en korsning mellan jak och nötkreatur. I Tibet kallas en sådan korsning dzopkyo eller dxo.

Storlek:

Den vilda jaken har en längd av 3,8 meter med upp till 2 meter i mankhöjd och kan väga mellan 535-820 kg. Hos domensticerande exemplar kan vikten uppgå till 1 000 kg. Mankhöjden för honor är mellan 1,37–1,56 meter. Deras vikt uppgår till mellan 300-338 kg, så de är betydligt lättare än hanarna.


Om fossil

Morfologiskt liknade och därmed förmodligen närbesläktad med ett fossil av jak baikalensis, har återfunnits i östra Ryssland, vilket utgör en möjlig koppling till en jaklikande anfader till den amerikanska bisonoxen.” Första gången djuret beskrevs taxonomiskt (klassificering) var 1766 under det vetenskapliga namnet Bos grunnens som kan översättas med den grymtande oxen av vetenskapsmannen Carl von Linné (1707-1778). Men då utgick herr Linné från den domisticerande formen, varför det vetenskapliga namnet Bos mutos (den stumma oxen) som Przewalski myntade 1883, vanligtvis användes den vilda formen. 2003 beslutade International Commission on Zoological Nomenclature, att så skall vara fallet. Trots detta så kom vissa auktoriteter att beskriva den vilda populäriteten om underarten Bos grunniens mutus.”

Håren

Notera: håren på en jak klipps inte utan samlas in för hand medan jaken fäller sin vinterpäls. De flesta jakar är tamdjur och används till transportera olika saker eller till att rida på. Visserligen har de blivit färre, men fortfarande finns det vilda jakar i länderna Tibet, Indien och Kina. De vilda är större än de tama, väger mer och har lite olika färger. Vad gäller parningstiden hos jaken infaller den under april-juni, efter 260 dagars dräktighet. Kalvarna upphör att dia sin mamma innan 1-års åldern, men djuren blir inte dräktiga förrän nästföljande år.

”Det var högst intressant må jag säga” sa Olle, hostade till och puffade på pipan.