|
Extramaterial nummer 5 - 2022 - Medicinhistoriska museet, en titt i det förgångna Text: Magnus Hedman DEL 1
Park och staty ”Den staty som vi kan ana i bakgrunden bakom mig är ett verk gjort av Astri Taube. Det är det första offentliga konstverket i Uppsala av en kvinna”, berättar Thérèse för Snabelpostens utsända under en rundvandring i parken på Ulleråker. Verket är skänkt som en gåva av dödsboet efter Frey Svenson. Det var han som bodde i den professorsvilla som vi passerade för en stund sedan”, forsätter Thérèse.
”Statyn kom på plats 1946, men det var redan i slutet av 30-talet som
statyn skänktes hit till sjukhuset. Man påbörjade genast
anläggningsarbetet med fontänen, men så kom kriget, och det hela
stannade av. Då kunde man inte tillåta sig att omge sig med vackra
parkmiljöer, utan man odlade istället det man behövde för sin
försörjning och överlevnad. Det var sålunda ingen prioritet (det kändes
inte viktigt där och då) att anlägga en vacker fontän under krigsåren.
Då väntade man med till efter kriget med att inviga den. Det känns fint
att veta att det första offentliga konstverket av en kvinna finns här
ute på Ulleråker”, menar Thérèse, på Medicinhistoriska museet. Hur allt börjar…. Ulleråker som en plats för brutna själar tar sin början 1811 för då flyttar Upsala hospitals- och lasarettsinrättning ut till Ulleråker från centrala Uppsala och nuvarande Fyris torg. Där hade man haft sin verksamhet sedan 1300-talet då man inrättade ett Helgeandshus, vilket lättast kan liknas vid en välgörenhetsinrättning. Där tog man hand om personer som inte längre var kapabla att ta hand om sig själva. Så man beslutar alltså att flytta ut till Ulleråker på 1800-talet. På den tiden hade man inte en tanke på att det kunde vara bra för patienten att komma ut i naturen som en del av behandlingen. Anledningen till flytten var att på Ulleråker fanns möjligheten att separera de kroppssjuka från de psykiskt sjuka personerna.
”Dårar” och hembränning
”På den här tiden kallade man psykiskt sjuka för dårar och man talade om
att de sattes på dårhus, men det här är ett väldigt nedvärderande ord.
Inne i staden hade man vid Upsala hospitals- och lasarettsinrättning
inte lyckats separera dårarna från de övriga sjuka, och det ville man
göra så snabbt som möjligt. Men den verkliga orsaken till att man hade
flyttat ut hit ut var att här hade det blivit lediga lokaler på området.
Vilket kom sig av att Gustaf III på 1700-talet beslutade Sanningen var emellertid den att man aldrig riktigt fick bukt med hembränningen. Dessutom följde det en hel del misär i spåren av den här enorma sprittillverkningen. Hela 145 000 liter brännvin brände man ute på Ulleråker om året. (Thérèse är något osäker på hur många invånare som bodde i Uppsala 1811, men tror att det kan ha rört sig om bara några tusen invånare). Man beslutar att lägga ned kronobränneriet och de ypperliga lokalerna blir lediga ännu en gång. På fotografiet kan vi se ett gammalt mälteri som tillhörde bränneriet. Kronobränneriet hade flera olika byggnader och i mälteriet tar dårarna plats och det blir till dårhus. Det gamla bostadshuset för bränneriet blir lasarett. För att bränna bra sprit behövdes bra vatten, men för att uppnå bra vård behövdes även bra vatten”, menar Thérèse . Under andra hälften av 1800-talet var det vanligt att man ordinerade patienterna att dricka brunn. Alltså att dricka järnförstärkt vatten, det vill säga mineralvatten, som en del i behandlingen. Fyrsaftsläran – hur man såg på sjukdom förr Men låt oss åter ta ett steg bakåt i tiden till 1811 när man flyttade ut hit till Ulleråker. Då var den rådande sjukdomsläran den så kallade fyrsaftsläran när det gällde psykisk ohälsa, att det var någon obalans mellan kroppsvätskorna. Följaktligen är det den behandlingen som man ger till de människor som vistas på Upsala hospitals- och lasarettsinrättning. Alltså till de människor som hade flyttat ut till Ulleråker. Vi hoppar fram i tiden några år till 1813 för då inrättar man något som kallas för provkurer och dessa kurer baserades på fyrsaftsläran. Alla patienter som tas in vid Upsala hospitals- och lasarettsinrättning ges dessa provkurer. Detta görs för att på så sätt kunna bedöma vem som är psykiskt sjuk, och vem som är kroppssjuk. Så man sätter hank och tömmer de intagna på blod, ger lavemang (vilket betyder tarmsköljning) och kräksalter. Man kan verkligen fråga sig vem som blev bättre av den här behandlingen”, tillägger Thérèse. En dåre ansågs som obotbar (något som inte gick att bota). Ansågs man som obotbar är man inte längre en angelägenhet för medicinen. ’Behöver man vårda någon som man anser vara en dåre? Nej man förvarar dem’, svarar Thérèse . Merparten av patienterna på hospitalet hade små celler där de fick vistas, men någon lyx var det inte fråga om. Det speciella med de här cellerna var att de hade ett sluttande golv som man hade tjärat in med tjära, som man brukar göra med båtar. I det här fallet gjorde man det för att inte vätan skulle tränga in i golven. Tanken med dessa sluttande golv där dårarna vistades var att låta skit, urin, och andra orenligheter rinna utmed det sluttande golvet och ut i en ränna som fanns utanför. Patienterna tilläts inte ha ett nattkärl (potta) eftersom den kunde bli till ett tillhygge att göra sig illa med. Thérèse berättar att ”somliga av de intagna inte ens hade några kläder på sig, och varför skulle de ha det när de ändå rev dem i trasor? Ja, så resonerade man. Patienterna levde kort sagt under fruktansvärda förhållanden och vissa av dem var till och med fastkedjade. Det var fråga om sämre sortens djurhållning.” I detta mörker levde dessa arma stackare i en stank av avföring och annat elände. Vissa av dem hade i bästa fall en halmmadrass att sova på. Men det skall snart bli bättre tider när hospitalet blir till centralhospital. Uppsala – en plats för sjukhus
Vid den här tiden i Sverige fanns det väldigt många olika hospital. Men
man beslutar sig för att man skall centralisera och bara ha några få
hospital på några få platser i Sverige. En sådan plats blev Uppsala, så
man bygger Upsala Centralhospital. ”Denna ståtliga byggnad”, säger
Thérèse och visar ett fotografi. ”Byggnaden finns inte kvar idag, den
revs 1977. Men när den byggdes på 1830-talet hade sjukhuset ett, som i
princip DEL Två Uppdelning av sjuka År 1850 flyttar lasarettsinrättningen in till staden, närmare bestämt till det Ekermanska huset som fortfarande står kvar vid Gustavianum. 24 personer blev innebrända I det gamla mälteriet (byggnad där man tillverkade sockerprodukter) bodde de så kallade dårarna. De som inte var jättesjuka fick ta hand om de som var sjukare. Bland annat hade en kvinna till uppgift att gå omkring med en rökpanna med enris i. Syftet var att med den försöka mota bort stanken och sprida någon liten gnutta väldoft”, berättar Thérèse. ”Så hon går runt med den, men till saken hör att hon ser lite illa. Det är något oklart hur hon kan ha fått den sysslan, men det hade hon i alla fall.
En dag år 1850 snuddar rökpannan vid en halmmadrass och hela stället
står i ’ljusan låga’. När kvinnan upptäcker detta blir hon så rädd att
hon springer och gömmer sig på dass eller avträdet (där man uträttar
sina behov). Det var hon som hade skruven Det framkom senare att han som var chef för sjukhuset, inte hade varit inne i hospitalet på över 3 år. Chefen var en syssloman vid den här tiden. Det tillsattes en utredning till varför han inte hade varit där. ”Det berodde på all snusk som var där inne”, sa han när det blev utredning om händelsen. En ny tjänst införs och saker ordnas till det bättre
Sysslomannen Mina egna reflektioner är följande: Det förefaller mig något absurt att en chef inte ens tar tag i verksamheten och ser verkligheten som den faktiskt är. Att inte ens förmå sig att gå in i hospitalet och med egna ögon få se hur de arma stackarna där inne levde i ofantligt stor misär, och ingen bryr sig! Förändringens vindar på Ulleråker År 1858 träder en mycket betydande stadga i kraft vad gäller sinnessjukvården i riket. Den stadgan, eller det regelverket som det nog kan liknas vid, slår fast en del bra saker: Bland annat att man genast skall upphöra med bruket att kalla dårarna för dårar. Något annat som stadgan bidrar med är att det nu inte är fråga om dårar som man skall förvara, utan patienter som man skall ta hand om. Så nu skall man inte längre kalla psykiskt sjuka människor för dårar, därför det är nedvärderande. Stadgan slår även fast att den gamla fyrsaftsläran är passé, så ut med den och bort med den. Detta eftersom den i egentlig mening inte berättar någonting om psykisk sjukdom, så man upphör med den.
Den rådande tanken var att man skulle aktivera patienterna, och att alla
patienter som kunde arbeta skulle göra det. Men sedan fanns det även de
bland patienterna som aldrig gick att sysselsätta, därför att de var för
sjuka. Men målsättningen var i vart fall att alla som kunde aktiveras
skulle aktiveras, något som skulle ske Man börjar bedriva lantbruk och ha djurhållning på sjukhusområdet, också gav inkomster till centralhospitalet. Flera byggnader på området tillkommer, bland annat ett snickeri och en målarverkstad. Så man bygger möbler inne i till sjukhuset här, och tillverkar såväl patienternas som personalens kläder och skor på sjukhuset.” Min reflektion: Patienterna tyckte säkerligen att tanken om självförsörjning på Ulleråker betraktades som en ny tanke i tiden, som kan hända utmanade samhällets norm en aning. Ganska snart efter att man hade bestämt det här förhållningssättet anlägger man planteringar och odlingar och involverar patienterna i arbetet. ”Arbetet utfördes av patientarbetslag”, fortsätter Thérèse. ”Man väver och syr, planterar och skördar. Redan på 1860-talet var man självförsörjande vad gäller rotfrukter. Men man blir aldrig helt och hållet självförsörjande. En sak som man behöver mycket av på sjukhuset är kol. Kolet kom till Ulleråker via Fyrisån och fraktades från lastkajen upp till sjukhuset med hjälp av en rälsbana. Senare tillkom en kolgård och från den skickades kolet upp på åsen via en linbana. MER MATERIAL KOMMER
|
© Snabel-Posten - Arbete&Bostad - Uppsala kommun - Mona Lagvik - 018-727 16 55